15-årige Halim har genomskådat samhället och insett att allt ont beror på Integrationsplanen. Men han har en egen plan. Han ska bli Sveriges mäktigaste revolutionsblatte. Tankesultanen som knäcker koderna och drar till sig de snyggaste gussarna.
Jonas Hassen Khemiris roman slog ned som en bomb för fyra år sen. En generationsroman ropade kritikerna och jämförde med klassiker som Salingers "Räddaren i nöden" och Lundells "Jack". Det är verkligen en genial och nyskapande text, som ger en trovärdig bild av insidan på en tonårig invandrarkille.
Det var givet att boken skulle bli film, trots att den i princip är omöjlig att filma. Lovande regissörsdebutanten Daniel Wallentin har klokt nog ersatt den inre monologen med ett mer normalt händelseförlopp, sockrat med lite fint sagoskimmer.
Filmen berättar om en invandrarfamilj i Skärholmen. Modern dör och far och son hanterar sorgen olika. Pappan vill att Halim ska utveckla sin svenska och integreras, men Halim lyssnar hellre på grannkvinnan, den synska Dalanda, som uppmanar honom att inte svika sitt ursprung. Det tar han på allvar - och far och son glider isär.
Jag gillar tonträffen, samtliga skådespelare i bärande roller känns äkta och engagerande. (utom Anwar Albayatis Dalanda, en figur som känns avsiktligt skruvad). Inte minst gläds jag åt Youseff Skhayris friska och känsliga tolkning av Halim.
Det är lekfullt och underhållande. Filmtricken skymmer dock sällan sikten för allvaret. Men när dramatiken skruvas upp brister det i psykologin. Till exempel går Halims förvandling från förvirrad och sökande till våldsbenägen desperado alldeles för fort. Och visst saknar jag ibland bokens mycket speciella rytm.
Spelglädjen förlåter en del. Och färgerna! Vilka härliga bilder. Som när Dalanda tar emot Halim i sin fåtölj på det soldränkta hyreshustaket i Skärholmen, helt klädd i orange och med hundratals apelsiner runt fötterna.
När såg man något liknande, lika vackert som flippat, i en svensk film senast?