Rainer och Kerstin Karlsson tar emot Ålandstidningen i hamnen vid Ålands sjöräddningssällskaps station i Långnäs. Här ligger sjöräddningsbåten Hans Helenius, en 84-årig träbåt som i 63 år användes för sjöräddningsuppdrag på Åland. Först av Finlands sjöräddningssällskap och senare av Ålands sjöräddningssällskap.

Hans Helenius sjösattes 1938 i Tolkis i Borgå och kom samma år som nytt fartyg till Finlands sjöräddningssällskaps station i Eckerö, berättar Rainer Karlsson.

Båten har sedan dess varit placerad i både Lemström och Mariehamn innan den kom till Lumparland 1983.

– Då började jag köra den som frivillig skeppare för Finlands sjöräddningssällskap, säger Rainer Karlsson.

Den användes som sjöräddningsbåt till och med 2001. 2002 ställdes den på land.

– Då tänkte min bror Putte och jag att det är en för fin båt för att stå på land.

2003 köpte de den, efter att den bjudits ut offentligt och lockat fyra anbud.

Vad är speciellt med den här båten?

– Det är en gammal gedigen och mycket sjövärdig båt. Jag blev fäst vid den efter att ha kört den i 20 år, säger Rainer Karlsson.

Bytte akterstäven

När Rainer och Putte Karlsson köpte Hans Helenius bestämdes att inga förändringar skulle göras av båtens exteriör. Interiören har däremot byggts om under åren, både före och efter köpet. Rainer Karlsson har byggt inredningen i salongen, pentryt, sovhytten och styrhytten. Vackrare durk, av Oregon Pine-trä från Pommerns gamla däck, har det också blivit i salongen och styrhytten.

– Det är limmade ribbor med lite mellanrum och nåtmassa som får det att se ut som ett nåtat däck.

Sedan han köpte båten har han dessutom lagt oräkneliga timmar på att underhålla den.

– Det är mycket jobb, säger Rainer Karlsson och tillägger att han knappt vågar berätta hur mycket.

– Den första sommaren började jag räkna, men jag gav upp. Och inte vill man skriva ner vad det kostar heller. Men eftersom jag gör allt själv får jag ner arbetskostnaderna. Jag har en liten fördel i det att jag arbetade som snickare innan jag gick i pension.

– Sommartid är vi ute med båten och på vintrarna jobbar han på den, sammanfattar Kerstin Karlsson båtåret.

Fast sommaren 2011 stod den på land. Då bytte Rainer Karlsson akterstäven. I vintras inleddes ett annat mycket stort projekt: monteringen av fyra nya däcksbjälkar. Det krävde att styrhytten togs bort.

– Jag tog samtidigt bort motorerna och tittade lite på dem, säger Rainer Karlsson.

Kulturhistoria

På grund av den renoveringen kom båten inte sjön förrän i början av augusti i år. Men det hann bli båtliv för paret ändå.

– Vi åkte ut en lördag, till Sottunga och åt schnitzel, säger Rainer Karlsson.

Under åtta dygn besökte de Jungfruskär, Verkan i Korpo, gästhamnen i Nagu, Iniö, Lappo, Kumlinge och Seglinge.

Efter det har det blivit kortare turer. Kobba Klintar och Mariehamn ligger cirka tre timmar bort.

– Vi brukar ”marscha” runt sju knop.

De beskriver båda Hans Helenius som en historisk båt. Den första loggboken finns deponerad hos Ålands sjöfartsmuseum.

– Det är kulturhistoria, säger Kerstin Karlsson.

– Den är bland de båtar i Finland som har räddat flest människor, säger Rainer Karlsson.

Vad har du själv för minnen från tiden inom sjöräddningen?

– Man kunde hamna ut mitt i nätterna för att söka. Det fanns inga mobiler i fickorna på den tiden, så om någon inte kommit hem på utlovad tid fick man söka efter dem. Ofta, när man varit ute ett par timmar, fick man veta att de kommit hem igen.

En allvarlig händelse man var med om var när lastfartyget Hanna-Marjut sjönk i Skiftet hösten 1985.

– Vi var med och sökte efter vrakdelar och efter överlevande. Men det var för sent.

Stoppade plastningen

Det byggdes sammanlagt sju båtar av samma modell som Hans Helenius.

– Tre till av dem flyter i dag, men de är plastade, säger Rainer Karlsson.

Hösten 1989 ville Finlands sjöräddningssällskap plasta Hans Helenius.

– Men det fick vi stopp på, stationschef Göran Degerth och jag. Man satte in nya motorer i stället.

Varför ville ni inte att den skulle plastas?

– När man ska vara ute i mörker och dålig sikt är det oundvikligt att man stöter i ibland. Har man en plastad båt måste man då ta upp den och kontrollera om det finns hål i plasten. Med träbåtar kollar man när man tar upp dem till vintern. Visst skulle det ha varit bra att ha den mer tät, men enligt träbåtsälskare är det förkastligt att sätta plast på träbåtar.

Kerstin Karlsson säger att de har funderat en del på’ båtens framtida bevarande. En donation kan vara ett alternativ.

– Det skulle vara tråkigt om den bara skulle stå och ruttna ner. Och det gör de snabbt om de blir stående, säger Rainer Karlsson.

Det är det dock ingen risk för än på ett tag. Vinterns arbeten är redan planerade.

– Jag ska byta däcket längst akterut. Och när man börjar riva något kommer det alltid överraskningar, säger han.

– Det är lite spännande varje höst att se vad han ska ”plocka sönder”, säger Kerstin Karlsson.

Nya resmål finns också med i planerna.

– Vi har alltid försökt hitta nya ställen.

Destinationer som de skulle vilja besöka framöver är Höga kusten i Sverige och Kotka i Finland.

– De har ett fint marinmuseum där och en träbåtsfestival varje år, säger Rainer Karlsson.

Hans Helenius är så originell att de är vana med att väcka uppmärksamhet på nya orter.

– Det blir en hel del frågor att besvara.