Att teckningen av kvinnan är tre meter hög gör henne ännu mer överväldigande. Bilden är Stiina Saaristos ”Ein Kleines Monster”, vanligen ett smeknamn i tyska sammanhang. Men blodfläckarna på klänningen, förskäraren och två knivdödade katter på golvet talar för att vi har att göra med ett riktigt monster.

Stiina Saaristo, som ställer ut på Uppsala konstmuseum, har väckt uppmärksamhet hemma i Finland för sina teckningar gjorda med färgpennor(!), blyerts och kol i suverän teknik, men hon är tämligen okänd här.

I en andra version håller monstret förskäraren i handen. Även här finns blodfläckar på klänningen. På golvet ligger en död råtta och en bit bort en till. Kring monstret finns plastdockor, plastblommor, porslinssaker, ballonger och annat konsumtionssamhällets krimskrams, billigt, dåligt och fult.

Är hon en man? Ansiktet är grovt och händer och fötter en mans. Hon tycks bära på en stor vrede. Kanske har hon alltid pådyvlats klänningar, rara djur och pastellfärger, medan en stark besvikelse vuxit över orättvisan som beror på vad? Naturen, kulturen, föräldrar, skolan? Krimskramset är kanske så långt andras känslor räckt. Hur har hon lurats in i detta? Har hennes våld och vantrivsel samband med andras överslätande välvilja?

Demonerna har hemsökt konsten sedan romantikens dagar, men då kom de utifrån. I en avförtrollad värld som dagens är det psykologi. Monstren kommer inifrån.

Stiina Saaristo utgår från sig själv som modell, men tar ut svängarna. I ”The Left Over” har kvinnan blivit sittande bland pappersnäsdukar. Hon bär ett diadem med skära kaninöron, en kontrast till hennes frånvarande, bedrövade uttryck. Övergiven, eller snarare överbliven, den som aldrig blivit vald. Övergiven av kärleken själv, kan aldrig bli älskad. Stiina Saaristo balanserar skickligt på det sentimentalas avgrund nära området där stämningarna där den västerländska kulturen befinner sig i dag, känslosamhet och tycka synd om.

När allt det roliga är över och visade sig inte vara så kul. Så kan det gemensamma hos de medelålders kvinnorna i ”Cindarella of Turenki” och ”Fruit Mix” beskrivas. Askungen i den lilla orten Turenki sitter knappt halvklädd med kattmösa på huvudet och ballonger i bakgrunden. Hon tycks undra över något, eller allt. På golvet ligger tomflaskor. Två kattungar kikar fram, men är mer bokmärken mer än riktiga katter. I ”Fruit Mix” har kvinnan i rosa cowboyhatt somnat i sin stol. Också här finns flaskor och kattungar och en massa krimskrams. Stiina Saaristos bilder är fulla av berättande detaljer som hos gamla flamländska mästare.

Jag tänker på 1500-talskonstnären Albrecht Dürer när jag ser ”The Kind Ones”: kvinnan på knä i bön, omgiven av många olika djur som också tycks be. Över hennes huvud ses en Jesusgestalt och i ljusskenet där svävar ett hjärta. Hon ser ut att plågas illa av dåligt samvete på barns vis.

I den jättelika blyertsteckningen ”The Last Man Standing” är gestalten bland leksakerna och djuren en äldre kvinna i ett barns ställe. Kanske en allegori som säger: ta hand om barnen, låt dem upptäcka sina inre världar, låt dem inte leva av och bland schabloner.

Än mer drömlika är två mindre teckningar. En drottninggestalt med krona på huvudet röker på (On Dope) assisterad av en yngre naken man (och en lika naken väntar i sängen) och i ”Mommy” är de båda männen med henne i ett praktfullt gemak (en tar han om barnet).

Det är som om Stiina Saaristos aggressiva, olyckliga och utlevande gestalter drömmer varandras drömmar och mardrömmar. Djuren kring hennes ensamma människor kan ses som motstridiga känslor, önskningar och krafter i en tillvaro av motsägelser och fällor där det gäller att hitta till ett vettigt liv utan monstervanor och krimskrams.

Niels Hebert